Resurser och stödmaterial
Här hittar du praktiska riktlinjer för krisstöd före, under och efter allvarliga händelser. Sidan är under utveckling.
Effektivt krisstöd bygger på planering, evidensinformerade metoder och anpassning efter individens och situationens behov. Rekommendationerna grundar sig på aktuella kunskapsunderlag (t.ex. Socialstyrelsens nationella riktlinjer) och internationellt vedertagna metoder som Psykologisk första hjälp (PFH) och Förmågor för psykologisk återhämtning (FPÅ). Vi går även igenom några vanliga myter kring krisstöd.
Innan en kris: Förberedelser och bedömning av kapacitet
Innan en allvarlig händelse inträffar behöver både enskilda personer och organisationer arbeta med förberedelser för att öka egen motståndskraft (resiliens). God planering, adekvat träning och utbildning kan avsevärt minska negativa effekter av en kris. Ett gott ledarskap, tydliga roller och kommunikationsvägar samt god sammanhållning i gruppen är också viktiga delar av att förbereda sig för kriser. Arbetsgivaren har också ett formellt ansvar för den psykosociala arbetsmiljön – tydliga rutiner för krisstöd bör finnas på plats redan i förväg. Nedan är en checklista över förebyggande åtgärder:
Utforma en krisplan och resurser:
Säkerställ att det finns en krisberedskapsplan som beskriver roller, ansvar och rutiner för krisstöd vid allvarliga händelser. Identifiera vem som ska ge stöd (t.ex. utbildade krisstödjare, företagshälsovård) och vilka resurser som finns tillgängliga. Om interna resurser är begränsade, upprätta samarbete med externa aktörer (t.ex. kyrkan, Röda Korset, psykologer) i förväg. Genomför också en bedömning av den egna kapaciteten: finns tillräckligt med personal med rätt kompetens för att hantera kriser, eller behövs extra utbildning och stöd utifrån?
Utbildning i krisstöd (PFH m.m.):
Ge chefer, nyckelpersoner och gärna bredare personal utbildning i grundläggande krisstöd, såsom Psykologisk första hjälp (PFH). PFH är en evidensinformerad metod för akut omhändertagande som utvecklats av experter (National Child Traumatic Stress Network m.fl.). Utbildningen lär ut hur man möter drabbade med medkänsla, tryggar deras basala behov och lugnar akuta stressreaktioner. Alla som kan komma att ge stöd bör ha goda kunskaper om krisreaktioner och PFH för att kunna agera effektivt. Även ledare och chefer bör involveras i sådan utbildning – deras agerande och attityd vid kris har stor betydelse för personalens välmående och tillit.
Stärk sammanhållning och stödjande kultur:
Bygg en organisationskultur som främjar öppenhet, socialt stöd och förtroende. En arbetsmiljö där medarbetare känner gemenskap och där det är accepterat att prata om påfrestningar bidrar till motståndskraft. Chefer bör öva på kommunikation vid kris, så att de kan förmedla lugn och stöd. Forskning på bl.a. militär personal visar att en positiv anda, gott kamratstöd och förtroendefullt ledarskap reducerar risken för psykisk ohälsa efter svåra händelser.
Förebygg stress och identifiera risker tidigt:
Hälsa och balans i vardagen är grunden – uppmuntra sunda vanor, stresshantering och att söka hjälp i tid. Organisationer bör införa rutiner för att tidigt upptäcka tecken på skadlig stress hos personalen, till exempel genom regelbundna avstämningar eller samtal. Åtgärda belastningsfaktorer i arbetsmiljön innan de leder till kronisk stress. Förebyggande insatser kan inkludera allt från stresshanteringsworkshops till stöd från företagshälsovården. Att redan i förväg öva på scenario-baserade krissituationer kan också höja beredskapen och ge individer en känsla av kontroll.
Praktiska förberedelser för individen:
Som individ kan man öka sin egen psykologiska beredskap. Att ha en personlig plan – t.ex. veta vem man skulle kontakta vid en kris, och ha basala nödförnödenheter – ger trygghet. Se över dina coping-strategier: vad har hjälpt dig hantera svår stress tidigare? Öva på avslappningstekniker eller andningsövningar i lugna situationer, så att du kan använda dem om något inträffar. Ett robust socialt nätverk är också en skyddsfaktor; stärk relationer med familj och vänner som utgör ditt personliga stöd vid kriser.
Genom goda förberedelser ökar chanserna att både organisation och individer står rustade när en allvarlig händelse inträffar, vilket i slutändan kan mildra krisens följder.
Under en pågående kris: Akuta insatser och stöd
När en kris eller allvarlig händelse precis inträffat – det kan röra sig om en olycka, ett våldsamt angrepp, en naturkatastrof etc – befinner sig människor i ett akut stress- och chocktillstånd. Det primära målet under denna fas är att trygga överlevnad och säkerhet samt att ge praktiskt och medmänskligt stöd som kan lindra omedelbar nöd. Internationella riktlinjer betonar att insatser i akutfasen ska fokusera på grundläggande behov och psykologisk första hjälp, snarare än terapeutiska insatser eller tvingande samtal. Samtidigt behöver insatspersonal tas omhand så att de kan fortsätta fungera under press. Här är centrala principer och en checklista för akuta krisåtgärder:
Prioritera fysisk säkerhet och basala behov
Se alltid till att säkerheten är garanterad för drabbade och personal. Evakuera farliga områden och ge första hjälpen vid fysiska skador. Därefter, ordna basala behov som skydd, värme, mat, vatten och vila. Att skapa en känsla av trygghet är avgörande – människor i chock behöver uppleva att de är i säkerhet nu. Om möjligt, skapa lugn och ro på en uppsamlingsplats där de drabbade kan få sitta ner, svepas in i filt, och få enklare omvårdnad.
Tillämpa Psykologisk första hjälp (PFH)
PFH är ett strukturerat men flexibelt förhållningssätt för att möta drabbade direkt efter en traumatisk händelse. Kärnan är att med empati etablera kontakt, inge lugn och stötta individens egen förmåga att hantera situationen. Några grundåtgärder i PFH inkluderar säkerhet och trygghet, lugn och stabilitet, tillit (lova inget du inte kan hålla), kontakt och engagemang, samhörighet och hopp. Gör en behovsinventering och erbjud praktisk hjälp, socialt stöd, information och återkoppling.
Kommunicera med empati – men utan tvång på att prata ut
En viktig tumregel under akutfasen är att varken uppmuntra eller hindra drabbade från att berätta om sina upplevelser. Om personen själv vill prata om vad som hänt, lyssna lugnt och bekräfta. Men pressa aldrig någon att återberätta detaljer eller “lätta sitt hjärta” direkt efter traumat, om de inte spontant vill. Forskningen har visat att påtvingade strukturerade genomgångar av traumatiska intryck så kort efter händelsen inte hjälper – och kan i vissa fall förvärra måendet. Låt istället individen styra samtalet; ibland vill de bara sitta tyst med en lugn person i närheten, och det är okej.
Organisera stöd för insatspersonalen
Parallellt med att drabbade från allmänheten tas omhand, måste även räddningspersonal, vårdare och andra insatspersonal skyddas från överbelastning. Ledningen bör se till att arbetspass begränsas och att det finns möjlighet till pauser för mat, dryck och sömn i längre insatser. Rotera därför team om möjligt, och ha backup-personal som kan ersätta dem som behöver vila.
Information till omvärlden
Om krisen påverkar en hel organisation eller många människor, utse någon att hantera information till övriga anställda, anhöriga och media. Snabb, saklig och omtänksam kommunikation minskar ryktesspridning och oro. Ge klara besked om vad som hänt, vilka åtgärder som vidtas och var oroliga anhöriga kan vända sig.
Att följa dessa riktlinjer under det akuta skedet skapar bästa möjliga förutsättningar för att omedelbar nöd lindras och att de drabbade känner sig sedda, trygga och hoppfulla trots det som inträffat. Akut krisstöd handlar i grunden om medmänsklighet och praktisk hjälp – att “låna ut sin trygghet” tills personens egna krafter hinner ikapp den första chocken.
Efter en kris: Tidig återhämtning och fortsatta stödinsatser
När den akuta krisen har passerat och det omedelbara hotet är över, går krisarbetet in i en ny fas. Fokus skiftar från ren överlevnad till återhämtning – att hjälpa drabbade att bearbeta det inträffade, återgå till vardagen i den mån det går, och förebygga långvariga problem. I detta skede (dagarna och veckorna efter händelsen) är det viktigt att fortsätta ge socialt stöd och praktisk hjälp, erbjuda psykoedukation om vanliga reaktioner samt identifiera de personer som kan behöva mer riktat stöd.
Praktiskt och administrativt stöd
Efter krisen kan drabbade ställas inför många praktiska problem – allt från att ordna med försäkringsärenden eller begravning, till att reparera skador, boka vårdbesök eller kontakta och informera anhöriga. Hjälp till att ta reda på information, kontakta anhöriga eller bistå på annat sätt med praktiskt stöd utifrån det som den drabbade förmedlar att hen vill ha hjälp med.
Fortsatt medmänskligt omhändertagande
Krisstöd de första dagarna/veckorna innebär framför allt att finnas där, lyssna in och visa omsorg. Se till att de drabbade inte blir socialt isolerade – uppmuntra närstående och kollegor att höra av sig. Informera om vanliga stressreaktioner som kan komma efter några dagar, såsom sömnproblem, påträngande minnesbilder, skuld- eller irritation – och understryk att dessa reaktioner i början är normala och brukar avta inom några veckor.
Avstå från rutinmässig debriefing
Genomför inte obligatorisk psykologisk debriefing där alla drabbade samlas för att i detalj gå igenom sina känslor och minnesbilder. Forskningen har tydligt visat att en sådan engångsintervention tidigt efter traumat inte förhindrar PTSD eller andra problem – snarare kan det i värsta fall störa den egna återhämtningen och riskera öka risken för PTSD.
Psykoedukation och råd för egen återhämtning
Ge de drabbade konkret information om hur de kan ta hand om sig själva tiden efter krisen. Modellen Förmågor för psykologisk återhämtning (FPÅ) är ett strukturerat sätt att lära ut färdigheter som främjar återhämtning. Råd inkluderar att upprätthålla rutiner, dra nytta av socialt stöd, balansera aktivitet och vila, hantera starka reaktioner, sätta ord på tankar och känslor i egen takt samt undvika destruktiva strategier.
Stöd på arbetsplatsen för drabbade medarbetare
Om någon i personalen har drabbats av en svår händelse bör arbetsgivaren visa omtanke och erbjuda konkret stöd. Underlätta gärna en successiv återgång till arbetet med anpassade uppgifter och flexibel schemaläggning.
Sammanfattningsvis: tiden efter en kris kräver balans mellan att inte patologisera normala reaktioner och att fånga upp dem som behöver extra hjälp. De flesta börjar må bättre inom några veckor med hjälp av familj/vänner och grundläggande stödinsatser. Men en del kan behöva mer, vilket leder in på nästa avsnitt – uppföljning och rehabilitering.
Uppföljning och långsiktig psykologisk återhämtning
Uppföljning innebär att man efter en tid systematiskt kontrollerar hur de drabbade och involverade mår, för att kunna sätta in riktade insatser vid behov. Detta är en kritisk del av krisstödet: många allvarliga stressreaktioner klingar av inom 1–3 månader, men om de inte gör det kan professionell hjälp behövas. Socialstyrelsen rekommenderar exempelvis att man cirka en månad efter händelsen genomför en screening av högriskindivider med ett enkelt självskattningsformulär.
Systematisk uppföljning av drabbade
Ansvariga bör ta kontakt med de drabbade några veckor till någon månad efter händelsen. Använd gärna evidensbaserade screeninginstrument för PTSD/depression åtta till tolv veckor efter traumat för att inte missa riskpersoner. Dokumentera uppföljningen systematiskt.
Erbjud evidensbaserade behandlingar vid behov
De individer som efter uppföljningen bedöms ha utvecklat allvarliga kvarstående besvär ska erbjudas professionell behandling utan dröjsmål. Internationella riktlinjer för PTSD är tydliga med att traumafokuserad psykoterapi (såsom traumafokuserad KBT eller EMDR) är förstahandsval för behandling.
Förmågor för psykologisk återhämtning (FPÅ)
FPÅ är ett manualbaserat program som kan ges individuellt eller i grupp veckorna till månaderna efter traumat. Det syftar till att lära ut konkreta färdigheter för att hantera stress och problem som uppstått samt att stärka funktionsnivån. Programmet arbetar med problemlösning, positiva aktiviteter, hantering av reaktioner, hantering av tankar och återupprättande av sociala kontakter.
Uppföljning för insatspersonal (kollegastöd och AAR)
För räddningstjänst, sjukvårdspersonal och andra som arbetat i den svåra händelsen rekommenderas främst kollegialt stöd och ledarledd genomgång av insatsen, snarare än formell psykolog-debriefing. After Action Review (AAR) används för att gå igenom vad som hände, vad som gick bra och vad som kan förbättras.
Långsiktig organisatorisk uppföljning
Organisationen bör utvärdera sin krishantering efter en händelse och uppdatera planer baserat på lärdomarna. Glöm inte att uppmärksamma återgången till det normala genom gemensamma markeringar eller ceremonier.
Sammanfattningsvis innebär uppföljningsfasen att hålla ett öga på de långsiktiga följderna och sätta in evidensbaserade insatser där det behövs. Genom screening och tidiga interventioner kan man förhindra att onödigt lidande fortgår obehandlat.
Debriefing och vanliga myter om krisstöd: Vad säger forskningen?
Kring krisstöd florerar flera myter och missuppfattningar. Det är viktigt att räta ut dessa frågetecken så att stödinsatserna som ges verkligen gör nytta. Nedan adresseras några vanliga påståenden – och vad aktuell forskning och riktlinjer säger i verkligheten:
Myt 1: “Alla behöver formell debriefing direkt efter en traumatisk händelse.”
Fakta: Nej, generella debriefing-sessioner för alla drabbade rekommenderas inte längre. Modern krispsykiatri förespråkar istället psykoedukation och riktade insatser till dem som behöver det. Undantag är operationella genomgångar för insatspersonal som fokuserar på fakta och lärdomar.
Myt 2: “Man ska alltid få folk att prata om traumat så fort som möjligt – annars mår de sämre.”
Fakta: Riktlinjerna säger att man varken ska pressa någon att prata, eller aktivt tysta dem – utan följa individens behov. Tvingade utfrågningar direkt efter traumat kan öka stressen.
Myt 3: “Starka akuta stressreaktioner betyder att man kommer få långvariga psykiska problem.”
Fakta: De flesta som upplever en potentiellt traumatisk händelse återhämtar sig helt med tiden. Stark chock i början är normalt – många mår bättre av egen kraft, särskilt om de får gott stöd under tiden.
Myt 4: “Det är bäst att ‘glömma och gå vidare’ – prata inte om händelsen alls.”
Fakta: Total tystnad och förnekelse kan leda till obearbetade känslor som skapar problem senare. Bättre är att erbjuda samtalsmöjligheter och låta individen välja när och hur mycket som ska delas.
Myt 5: “Professionell hjälp är alltid nödvändigt för att hantera trauma.”
Fakta: Många klarar sig bra med stöd av sitt naturliga sociala nätverk och egen inneboende anpassningsförmåga. Professionell hjälp behövs när svårare problem utvecklas eller när den drabbade önskar det.
Myt 6: “Chefer och kollegor bör hålla sig borta och låta psykologer sköta allt krisstöd.”
Fakta: Ledarskapet och kollegornas roll är central i krisens alla faser. Medarbetare förväntar sig ofta att chefen tar ansvar, visar omtanke och ger praktisk hjälp när något inträffat.
Genom att vara medveten om dessa fakta kan man undvika fallgropar i krisstödet och fokusera på åtgärder som bevisligen hjälper: medmänskligt bemötande, praktisk hjälp, god information, uppföljning och evidensbaserad behandling där det behövs.
Källor: Sammanställningen bygger på Socialstyrelsens kunskapsunderlag "Krisstöd vid allvarlig händelse (2018)", "Skills for Psychological Recovery: Field Operations Guide (2019)"-svensk version, "Psychological First Aid: Field Operations Guide 2nd Edition (2006)"-svensk version, “Trauma and stress 2.1- Support and follow-up of exposed individuals and operational personnel, Per-Olof Michel (2025)”, samt Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmäna råd om planering och organisering av arbetsmiljöarbete (AFS 2023:2) Kap 4. Första hjälpen och krisstöd.